Utdrag från boken

Hilma blir åtalad och dömd till fängelse

Kriget rasar utanför Sverige där regering och befolkning hukar och hoppas slippa dras med. Svenskarna pressas av varubrist och ransoneringar och lär sig nya begrepp som gengas och karbid. Vintern 1940-1941 är den tredje kallaste som uppmäts i Malmö men snöfattig. 
   Då åtalas Hilma för ”fosterfördrivning” som det kallas och dottern Adele för medhjälp. Sammanlagt åtalas elva personer för handlingar som skedde redan 1938 och 1939. Detta åtal var del av en större polisinsats mot en metallarbetare som hade hjälpt till med eller själv genomfört aborter på dussintals unga kvinnor. 

Gustav hålls ovetande

Av förhörsprotokollen framgår att Gustav hölls ovetande om aborterna så länge det var möjligt. Hur kvinnorna avslöjas är inte känt. 

   Vid denna tid är endast Adele formellt skriven hos sina föräldrar. Både Ruth och Alice flyttar i slutet av 1937: Ruth för att hon inte står ut med farmor Annas trakasserier. (Se sidan 54.) Alice för att hon gifte sig med sin fästman John Mårtensson i december. 

   Personundersökningen som är en del av polisens förundersökning summerar förhållandena hemma hos Gustav och Hilma på Rostorp: 

   Hemförhållandena äro ledsamma. Mannen Persson är sjuklig och oförmögen till arbete. I hemmet vistas hans mor, som är fientligt inställd till svärdottern och sondöttrarna. Som mannen Persson i nästan allt följer sin mor och tager intryck av henne, äro förhållandena i hemmet alltid irritabla. 

   En arbetskollega på biografen Grand säger i förundersökningen att han endast har gott att säga om Hilma och att han aldrig hört något ofördelaktigt om Adele utan att hon är skötsam och ordentlig. 

Tio månaders fängelse för Hilma 

Domen kommer den 15 april: Hilma döms till tio månaders fängelse. Adele döms till fem månader villkorligt.  

   Hilma döms för fyra ”fosterfördrivningsbrott”. Hon har vid fyra tillfällen hjälpt sina tre döttrar med aborter. 
   Adele döms för ett fosterfördrivningsbrott. Troligen blev bedömningen hårdare eftersom hon också hjälpt sin mamma att framkalla aborter hos sina systrar.  

   Adele, Ruth och Alice var bara tre av tiotusentals unga kvinnor som varje år på 40-talet genomgick illegala aborter. En del av abortörerna ville bara tjäna en 50-lapp, andra som Hilma ville hjälpa i en hopplös situation. De flesta åkte aldrig fast. Hilma och hennes döttrar hade otur. 

Hilma placeras i cell nr 3 på Växjö centralfängelse 

Den 14 juli, två veckor efter att makens mor Anna tagit sitt liv, är Hilma beordrad att infinna sig på Centralfängelset i Växjö, sedan 25 år är centralfängelse för kvinnor.  
Det är hett redan på morgonen, mer än 26 grader. Svettig och trött kliver Hilma upp i sin vagn på Stockholmståget som går från Malmö centralstation 9:45. Biljetten har rättsväsendet betalat.  Hon har sovit dåligt. 

   Hilma är omedveten om att tre mil västerut pågår i Danmark tyskarnas jakt på kommunister för fullt och i öster intar tyska armén Riga. Andra tankar snurrar runt i huvudet. 

   Nästan fyra timmar senare stiger hon av i Alvesta. Efter en halvtimmes väntan tar Hilma tåget mot Karlskrona och stiger 25 minuter senare av i Växjö. 

   I eftermiddagshettan traskar hon de omkring 600 meterna från stationen till det vita fängelsets entréfasad som tornar upp sig i tre våningar. Stadsfiskalen i stan har meddelat att hon är på väg.  Hilma blir insläppt.  I handen håller hon en liten väska. Hon är genomsvettig. Rekordvärme med 30 grader i skuggan råder.  

   Hilma är både ledsen och orolig. Hon vet ju inte riktigt vad som väntar. En cell i det här stora huset ska bli hennes bostad tio månader framåt. 

   Troligen tas hon emot av första vaktfrun Lillie Appelgren som redan har jobbat där i 25 år när Hilma anländer. Enligt rutinen upprättar vaktfrun en persedellista över de tillhörigheter Hilma har med sig. Eftersom Hilma är dömd till fängelse får hon behålla sina privata kläder. De som har begått allvarligare brott och är dömda till straffarbete måste klä sig i fängelsets blå- och vitrutiga bomullsrock. 
Hilma får fångnummer 46/41 och placeras i cell nr 3 en trappa upp. 

 I fångrullan ges Hilma ett slags generell psykiatrisk diagnos: Neurostenia som idag kallas asteni och enligt Nationalencyklopedin innebär trötthet, depression, spänningsvärk och minnes- och koncentrationssvårigheter. 

Cellerna 2x3 meter 

Så här beskrivs Växjöfängelset och en av dess 130 celler i boken Kvinnofångar av mångåriga DN-reportern Christina Kellberg vars mormor några år senare än Hilma  dömdes till nio månaders fängelse för stöld av ransoneringskort: 

   Cellerna var 2x3 meter och rymde en väggfast säng, ett bord, en stol, en potta. Högst upp satt ett fönster som släppte in ljus, men fången kunde inte se ut. Dörren hade ett Judasöga, och genom det kunde vaktfruarna se fången, men fången såg inte ut. På dörren fanns också två luckor, en för samtal med vaktfrun och en större där maten lämnades in. 

   Utanför celldörren hängde en tavla med fångens nummer, vilken fångklass hon tillhörde och om hon hade rätt till en eller två halvtimmars promenader per dag. På tavlans baksida stod vilket brott hon hade begått, vilket straff hon var dömd till, när det börjat och när det skulle sluta. 

Fortfarande finns det kvar en liten avdelning med manliga fångar. 

Den dagliga promenaden sker i en tårtformad rastgård med en vaktfru som i ett upphöjt torn övervakar internerna. 

Beställ Berättelsen om Hilma